tokiiig

Ja gladare än såhär måste jag ju påstå att jag varit. Pest och pina.
Dagarna går, veckorna går ja månaderna går. Rusar iväg. Vet inte vad jag vill med mig och livet vilket ger mig ångest 24h. Våren 2007 var den värsta i mitt liv och medicin fick hjälpa, men nu vill jag klara mig utan den men börjar snart tro att jag inte kan. Ska jag behöva det? Mina tankar kretsar ofta när jag var liten, hur mycket jag vill tillbaka till den tiden. Varenda sekund vill jag leva om mitt liv och göra saker tvärtom emot vad jag gjort.
Försvinna...
Ingen i min närhet just nu förstår mig. Ingen lyssnar på mig. Jag ska bara lyssna. För att någon ska lägga märke till hur jag mår måste jag ställa mig och skrika, det vill jag ju inte.
Saknar mamma och pappa. Mamma + Pappa. Hur löjligt det än låter, men jag vill att de ska bo i Styrsjöbo igen och allt ska vara som vanligt. Jag ska vara ihop med Joel, bo i Falun o Linus ska bo på hantverkargatan och allt ska vara som det varit. Så vill jag ha det nu.
Tror jag förträngt hela skilsmässan att jag nu förstår att allt är som det är. Först när pappa flyttar till nytt stort hus med ny kvinna så förstår jag vad som har hänt. Känner mig som 7 år igen och tycker det hela är jättejobbigt.
Linus mår dåligt och det skär i mig varje dag. En oro som aldrig släpper. Vill att han ska få ihop allt och må bra igen. Livrädd för tanken på vad som kan ske när han är som värst.
Nej det ser mörkt ut faktiskt, allt känns kolsvart.
Vill bara fly ifrån.. Långt bort och tappa bort mig.

Nåja. Trots allt har jag fått eget rum. Har helt plötsligt fått en dörr att stänga. Måste till Ikea för att inhandla grejor. Inredning är mitt nästa projekt.
Imorgon ska jag träffa Fatima efter jobbet. Ska bli skönt. Hon har ett tryggt lugn som får mig att trivas i hennes sällskap. Bio vara tanken..
Gör saker jämt nuförtiden, så fort jag blir ensam så rinner tankarna iväg.
Så. Sandor/Ida börjar 20.00. Vill se.

Ciao