tokiiig

Inte bästa dagen idag. Humöret har växlat likadant som vädret gjort. 

Känner mig som människan på bilden. 

Jag är fixerad. 

Tjock, fet, stor. Jag känner mig gigantisk. 

Speglar mig överallt. 

Klämmer, känner, jämför. 

Tränar. Springa, gå, styrka. 

Känner mig likadan. Ändå. 

Vill inte vara kvinna ibland. Inbillar mig att det är lättare för män. Men vad vet jag. 

Det sjukliga i sig är att jag tycker de där pinnsmala människorna är så jävla snygga. De som precis är sjukligt smala. 

Denna fixering har gått till stor överdrift. Jag tänker på detta varenda sekund. Varje hundradel. Var jag än går förföljer detta monster i hjärnan med mig. 

Det spelar ingen jävla roll vad någon säger längre. Jag stänger av. Förutom allt prat om mat, träning, dieter o.s.v. Det går ju in och stannar djupt inne i mig. 

Iofs sa Sarmin igår som kommit tillbaks från 5 veckors semester att jag såg smal ut. Det var ju iaf en glädje. Fast jag vet att jag ser precis likadan ut som när hon gick på semester. 

Hur blev jag sånhär? Som aldrig någonsin brytt mig? Som bara spelat fotboll och ätit som en karl och mått bra. 

Men jag vet ju hur och vart det startade. Vilket också stannar hos mig. 

Jo just det.

Jag var för trasig för dig. Du hade aldrig älskat någon så mycket som mig, men jag var för trasig för att vara i en relation. 

Sa han som var otrogen, osäker och självmordsbenägen när jag gjorde slut. Snälla kära J. Terapi. Inte för att vara ond. Men det skulle behövas. Rejält. 

Men en snudd ironi är det konstigt att vara trasig, när någon man älskar sviker en, när ens föräldrar skiljer sig? Eller skulle jag skrattat åt det kanske? Tagit det med en klackspark? 

Passé. 

Man ska hålla sig undan från allt som förstör. 

Jag vill inte bo här. Jag älskar Sthlm men det är hårt här. Faktiskt. Enligt mitt eget tycke. 

Som att Rom blir bättre, kanske någon tycker. Men jag ska dit. Även om far & bror misstycker. 

Jag bara ska bo där. Nu ska ingenting hindra mig. Särskilt inte DU där inne. Matmonster.

Natt.