tokiiig

Jag är ganska deprimerad. Igen. Jag är i Rom, det hjälper inte. Det HJÄLPTE inte. Går inte att fly ifrån verkligheten. 

Matångest och saknaden av alla hemma är numero uno e due. 

Att tänka på hur sin kropp ser ut och ständigt jämföra den med alla andras från och med att man vaknar tills man går och lägger sig kan nog ingen tycka är särskilt normalt. Konstant finns det där.

Mor sade: Hur kunde det blir såhär? När gick det snett?