tokiiig

förvirrad nostalgisk själ, alltid i jakt på det som en gång varit.

Mamma sa.

 

Mamma sa idag:

"Det är så synd att du inte kan ta vara på tiden när du är där"

Hon sade detta som flyger genom mina tankar var dag. Jag kommer se min tid i Rom som waist of time, för med mitt psyke har jag ju aldrig varit närvarande i den här staden. Helt frånvarande. Att all min energi går åt till att tänka dessa tankar jag tänker varje hundradel är skrämmande. De förföljer mig vart jag än går och nu mår jag så dåligt som jag aldrig har gjort förut. Det är sanning och det är sjukt. 

Jag är sjuk.

Bläddrade igenom massa gamla bilder på facebook, gav mig ett eget uppdrag att hitta en bild där jag vet att jag kände mig lycklig på. Gick så långt tillbaks som till denna, år 2007 i gropen. MIdsommar har firats hos Trudevall och jag har nyligen blivit ihop med Joel igen som är så kär i mig att han storknar. Självklart finns en olycka där efter det han nu gjorde mot mig, men känns som det ska komma att fungera ändå. Nåväl, här var jag glad kan jag minnas och någorlunda nöjd med mig själv, vilket jag nog aldrig kommer bli igen. Jag har sjunkit så lågt att min tankegång lyder: "Jag tar ändå livet av mig sedan, det kommer ju att ske, förr eller senare." Denna tanke kommer alltid upp när jag står i valet av kvalet över om jag ska äta mer, eller dricka mer eller göra någonting jag verkligen inte borde göra, typ som att röka braj. Vilket jag aldrig mer gör eftersom jag har ett huvud som verkligen skulle kunna bli nere i den skiten. Men är man full så är man dum, då gör mitt andra jag vad som helst med mig. Ganska konstigt att jag lever ännu överhuvudtaget.

Innan jag åkte hit levde jag på att det skulle bli bra här, allt skulle ordna sig i Italien. Nu lever jag på att allt ska ordna sig när jag kommer hem. 

Jag vet inte när allt ordnar sig.

Nej. 

När ordnar det sig?

Det ordnar sig nog bara när du minst anar det. Kanske med lite hjälp på traven och du kanske träffar någon som tycker om dig ofantligt mycket, då kommer allt att ordna sig.



Jag tycker om dig ofantligt mycket, och jag önskar att jag kunde tillbringa dag ut och dag in med dig och förklara för dig vilken fantastisk tjej du är när du tvivlar.



Jag kan också känna så som du gör att jag ändå kommer att ta livet av mig till slut, men jag tror inte att jag skulle våga, jag hoppas att du inte heller vågar. Din bror hade lite såna här tankar när jag var tillsammans med honom och jag vet inte om det kanske smittade en smula. Den tanken började att gro någonstans långt därinne.



Men som tur är finns det en massa fantastiska människor runtomkring en och man får inte glömma att de finns där och att man får utnyttja dem hur mycket som helst för de älskar ju en. De kan lätt rycka upp en ur tankarna om man bara tillåter dem det och då kan man faktiskt känna sig otroligt lycklig, så lycklig att man inte tänker på att ta sitt liv.



Man blir så lycklig att man drömmer om att bli gammal och sitta på en balkong i ett varmt land med sin allra bästaste vän och prata gamla minnen och dricka det allra godaste röda vinet och sjunga Gabriellas sång eller "Aldrig ska jag sluta älska dig, du är allt jag har och allt jag ber om.."

För övrigt är det ju en spännande bild du valt. Du var lycklig där, men du ser inte så lycklig ut. Jag ser nog ganska så lycklig ut, men jag var inte ett dugg lycklig.