Gråter
Idag åkte Maja till Umeå igen.
Jag har gråtit.
Älskade Maja.
Jag gråter nu. Jag vill bara vara glad, nöjd och lycklig. Varför kan inte jag få vara det?
Ska det här dåliga självförtroendet och kassa självkänsla förfölja mig livet ut tänker jag inte leva hela livet. Det är ett faktum.
Har dock lyckats rätta till det sisådär halvbra med ätandet. Men jag vill ha HJÄLP nu. Riktig hjälp. Jag ropar på hjälp. Jag vet ju att det blir bra ett par veckor och sedan börjas det igen, när ångesten för tjocka kossan Anna kommer.
Mitt skelett, min hals och mage skriker.
Såhär kan inte jag leva. Jag ska inte nöja mig med att må såhär.
Tänker inte spärra in mina tankar och känslor, det får vara nog nu, ärligt bokstavligt talat så mår jag helt jävla sjukt dåligt.
INJHHHHHHHHFOehfugvhr8e9g808erger+ågrieeeeeee0988888888888888888888888888h/11111!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Men jag är väl bara ett Ilandsbarn. Som ropar på hjälp för fjollbesvär.
Myror i hela kroppen har jag. Ångesten kryper från tårna.
Så.
Ja det här är min dagbok.
Jag får skriva vad jag vill, vad jag vill vill vill.
Tack & Adjö.
