tokiiig

Kunde man tro att den här glada skiten skulle bli så tragisk som jag nu känner mig?

Jag är tillbaks i samma spår igen. Det skär i mig. För jag förstör så mycket, jag missar så mycket. Allt jag har varit med om här kommer jag glömma för min psykiska ohälsa kommer påminna mig mer. 

Det ger mig mer ångest när man fått en sådan här chans och jag bara förstör för mig själv. 

Fan. 

Idag kommer mamma. Min älskade mamma. Ska göra allt för att få hennes visit oförglömlig och jag ska inte visa henne mitt mående, har lovat mig själv att inte låta detta påverka, och ska inte göra det jag brukar göra för att lindra min ångest alla dagar hon är här. 

Nu ska den vrånga lillasystern hämtas också. Var på uselt humör i morse, hoppas det bättrat på sig.

Ciao tutti.